Jag hade ambitionen att läsa två böcker så jag kunde jämföra lite men jag hann bara läsa ett par kapitel i En riktig våldtäktsman. När det gäller Svensk maffia så tycker jag det var en väldigt bra bok som man verkligen läste med stor nyfikenhet. Man märker att researhen är grundlig och omfattande för det känns inte som man saknar så mycket i boken. Fakta presenteras inte rakt upp och ner utan lindas in med historier om de olika gängen. Gängen presenteras i egna kapitel men historierna vävs samman en del vilket höjer läsvärdet. Vissa miljöer har författarna själva varit i då beskrivs de mer ingående men även miljöer där författarna inte var med på plats beskrivs, men inte lika ingående och detaljerat. Det som dock beskrivs mest av allt - och som jag tycker gör boken intressant - är personerna. När en person presenteras i boken så beskrivs ofta först vem han är, hans bakgrund och ibland till och med hans barndom vilket gör det mycket mer intressant att läsa om personen. En kort jämförelse kan göras till en bok om italienska maffian som jag nyss läst. Där radar en domare upp massa personer och fakta utan bakgrund eller beskrivningar. Man blir väldigt trött i huvudet och jag orkade inte läda hela. Kanske dels även för att det var svårt att relatera till namnen och händelserna som kändes avlägsna. I Svensk maffia läser jag om saker som sker i vårt land och ibland till och med i min stadsdel.
Jag tycker boken känns trovärdig och även om den självklart är skriven på ett subjektivt sätt så känns författarna mer nyfikna en partiska. De vill inte diktera ut någon speciell åsikt utan snarare belysa gängens utbreddhet och ibland brist av detsamma. Vad som är objektivt och vad som är subjektivt är en filosofisk fråga som man kan diskutera länge. Någon absolut objektivitet får man nog säga är omöjligt att presentera då allting observeras av någon eller några och därmed blir subjektiv. Den som skriver någonting har ju oftast en åsikt om det som den skriver, ibland är det till och med anledningen till att det skrivs. Detta tror jag alltid märks vare sig man vill eller inte. När man skriver ett reportage eller en dokumentär bok så vill man inte bara presentera fakta utan även göra den intressant och läsvärd med hjälp av beskrivningar och utsmyckningar. Dessa beskrivningar tror jag ibland överdrivs lite vilket jag tycker kan vara okej då verkligheten oftast är lite ointressantare än man önskar. Är man till exempel i ett garage som känns som ett typiskt garage så tycker jag det kan vara okej att spä på diesellukten lite och säga att den sticker i näsan eller kanske till och med påstå att ett lysrör står och blinkar fastän det inte gör det. Det kan nog vara svårt att beskriva vissa saker utan överdriva lite. Vad som däremot inte är okej är att ljuga om rena faktauppgifter om en person till exempel. Att påstå att en person gjort något utan att ha minsta belägg för det är inte bara oetiskt utan öven dumt då det lär komma fram. Har man fått en uppgift att någon säger något om någon kan man ju alltid presentera det just så: "Lasse påstår/säger att Benke slagit honom". Förstärkningar av miljöer med mera, som är subjektiva upplevelser, är ju inte lika lätt att ifrågasätta. Men jag tycker självklart att samma etik skall gälla i bokform som om man skrivit i en tidning.
Ofta när någon skriver en bok eller reportage så har den själva vinklingen eller sin egen åsikt klar. När det gäller Svensk maffia så finns det kanske inte så jättemycket att ha olika åsikter om. En åsikt som författarna dock har som kommer fram är den att Svenska myndigheter har varit ganska slappa när det gäller hanteringen av de kriminella gängen. Framförallt förr men även idag. Detta är nog något som författarna ansåg redan innan och därför kommer fram extra mycket.
På sätt och viss tycker jag det blir mer ärligt med en bok än ett kortare reportage just på grund av kvantiteten. Ju mer plats (och framförallt tid) man har desto större möjlighet att hitta sanningen eller åtminstone sin subjektiva sanning. Vi har större möjlighet att bilda oss en åsikt ju mer bakgundsfakta som läggs fram för oss. Tänk till exempel att man läser i en kort nyhetsnotis att en kvinna dödat sitt barn och tycker det känns vidrigt. I ett längre reportage eller en bok kanske man kan få reda på varför det gick som det gick. Hur hon behandlats som barn, blev sinnessjuk men vägrades vård etc. Det är dock alltid viktigt att ha på sig sina kritiska glasögon och inse att det alltid finns anledning och bakgrund till att något skett men det är också viktigt att tänka på att det finns fler vinklingar och historier än den som författaren gett.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Carl,
SvaraRaderaIntressant inlägg!
Jag tycker att din sista "tråd" är intressant - nämligen att debatten om äkthet och sanning uppstår när journalistiken får ta plats. Du har väldigt rätt i att den korta notisen kanske på ett plan är den minst sanna berättelsen. Det är få händelser som kan göras rättvisa på sju-åtta rader. Då ryms inte en enda gråzon.
Och kanske är det just gråzonerna som är komplicerade för det är där tolkningsprocessen drar igång på allvar. Ju aktivare en skribent arbetar med miljbeskrivningar, desto fler bilder skapas i mitt huvud - bilder som självklart sällan stämmer överens med det skribenten avsåg att beskriva. (Varför blir vi alltid så beskvikna på filmatiserade böcker?!)
Den korta beskrivningen "kvinna dödade sitt barn" lämnar å ena sidan utrymme för hur många tolkningar som helst - men å andra sidan har skribenten inte förmedlat i princip någon vägledningen och kan inte anklagas för inkorrekta beskrivningar av verkligheten.
/Mia
Hej Carl,
SvaraRaderaTack för ett spännande inlägg! Jag tror också att det finns en motsättning inom journalistiken mellan fakta vs. berättande. Faktauppgifter är information, och traditionellt så har man ansett att det ska framläggas på ett objektivt sätt, med allt vad det innebär. Berättande är däremot subjektivt. Det går inte att berätta och vara objektiv på samma gång. Dessa böcker är försök att göra båda två, men frågan är om man når ända fram. Dina tankar kring detta var intressanta.
Niklas